För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Öland efter att ha varit där i bara tre hela dagar. Jag skulle ha stannat och fortfarande varit där nu, och sen stannat ytterligare nästan två veckor efter att pappa hade kommit ner. Men så blev det inte. När pappa skjutsade ner mig brast det för mig inom en timme efter att vi hade lämnat Södertälje. Jag var rädd för att vara hemifrån så länge, att jag kanske skulle börja må dåligt under den veckan jag skulle vara där utan föräldrar men med kusinerna, farmor och farfar. Dom skulle inte förstå varför jag mådde dåligt i såna fall, det är det ingen som kan göra förutom mamma. Inte helt och hållet, och jag har flera gånger stött på folk som inte kan acceptera att dom inte förstår. Min rädsla vann över mig och jag åkte hem med pappa igen, imorgon ska jag åka tillbaka. Fast den här gången känns det mycket bättre. Pappa ska stanna där lika länge som jag och sen åker vi hem tillsammans igen. Jag ångrar inte att jag åkte hem under en veckas tid och får åka tillbaka nu. Nu när jag vet skillnaden på då och nu vet jag också att jag känner mig själv bäst. Ingen känner mig själv lika bra som jag gör. Jag gör alltid vad som känns bäst, oavsett konsekvenser eller inte. När jag mår dåligt måste jag få vara ifred och vänta ut det på mitt sätt, efter ett tag blir det oftast bättre. Nu mår jag så pass bra att jag till och med längtar tillbaka till Öland, precis så som det brukar vara på sommaren. Jag kände det när rädslan kom i bilen - jag längtade inte dit och då var det nåt som var fel för jag trivs vanligtvis nere på vårat landställe och brukar vilja åka dit.

Jag känner mig själv.
Jag är stolt över att jag gick min egen väg som kändes bäst, trots att det bara var jag där som tyckte att jag gjorde rätt.
Jag skiter fullständigt i vad andra tycker, dom vet inte hur jag har det och det enda dom behöver göra är att acceptera. Jag kan förstå om dom inte förstår. Men hacka inte på mig - acceptera bara.